Lennart Plahns Värld

Lennart Plahns Värld
Museet öppnar för säsongen den 6 Juni
Öppettider: Tor 17.00-19.00
Fre-Sön 13.00-16.00

På övervåningen i Kraftstationen finns museet ’Lennart Plahns Värld’. Hundratals träskulpturer, skapade med ett oändligt tålamod och en stor portion humor. Sagovärlden är fylld av häxor, troll och magiska väsen. Museet skildrar den unika särling konstnärens liv och verk.

Ljusne sonen Lennart Plahn (1924–2009) skapade ett eget paradis vid sin stuga mellan Gullgruva och Bränningen. Platsen fylldes med hans unika skulpturer i trä, byggnader och en designad trädgård. Där tillbringade han all sin fritid omgiven av sitt paradis där mängder av tama och vilda djur tydde sig till honom.

När Lennarts krafter började tryta skänkte han sitt livsverk till Söderhamns Naturskyddsförening. Han lovades att samlingen skulle hållas ihop och inte skingras för vinden. Naturskyddsföreningen skänkte samlingen vidare till Söderhamns kommun som nu äger den. Konstkraft har skapat museet och vårdar och bevara samlingen.

Vi är glada och stolta att kunna bevara och visa Lennarts konst enligt hans egen önskan.

Fredag - Söndag 13.00 - 16.00
Med reservation för ändringar

Lennart Plahn

Vandringen

Det finns någonting i vandrandet, längs samma väg dag efter dag, efter samma stråk. Hos vissa människor utlöser det en vision, en dröm. Den monotona rörelsen frigör tankar och idéer, den utlöser en drift till ett speciellt skapande.

Så beskriver brevbäraren Cheval i södra Frankrike det. Han som på slutet av 1800-talet, under en av sina dagliga postturer, snubblar över en sten med ovanlig och märklig form och hur detta leder till att han vid 43 års ålder börjar bygga sitt ”Palais Idéal”. Ett ytterst säreget palats, uppmurat sten för sten under 10 000 dagar, 93 000 timmar i 33 år, mellan 1879 fram till hans död 1912.

”Vad kan du göra när du går samma väg dag efter dag om inte att drömma? Som en distraktion, och i mina drömmar byggde jag ett vackert slott.” 

Idag betraktas hans ”Palais Idéal” som ett av konsthistoriens märkligaste byggnadsverk och besöks årligen av 150 000 människor. Cheval anses också vara en föregångare till det som karaktäriseras som ”särlingskonst”, ”naiv konst”, ”Art Brut” eller bara ”folkkonst”. Kanske är det så man kan förstå bakgrunden till Lennart Plahns livsverk. Den avskilda gläntan i skogen, långt från hemmet i Ljusne där hans skapade sin drömvärld befolkade med skulpturer, små byggnader och varelser. Där han planterade buskar, träd och blommor allt efter sin egen harmoni och vision om ett paradis i den norrländska skogen. Troligen skulle både brevbäraren Cheval och plywoodarbetaren Plahn vända sig mot att betraktas som konstnärer. De deltog aldrig i några utställningar (men visade och berättade gärna om sitt arbete för den som ville se). De sålde aldrig några verk och deltog inte i några konstnärliga sammanhang överhuvudtaget. De skapade sina visioner endast för sig själva.

Det finns ett märkligt sammanträffande mellan de två – deras dagliga vandring var ungefär lika lång, Chevals brevbärartur och Lennarts väg till stugan i skogen var båda runt ett par mil. Kanske en idealisk sträcka för att frigöra drömmar och visioner?

Skogen

Någonting med skogen går inte att skilja från Lennart Plahn. Det gäller både hans person och det han skapade. Skogen var en förutsättning för Lennarts liv och hans skapande, allt skedde i direkt kontakt med skogen och djuren.

Tidigare var skogen en helt annan plats än den är idag. Då var den befolkad av människor och djur, såväl vilda som tamboskap. Ur skogen hämtades utkomst, virke, mat, ved och annat för uppehället och man stod i ett intuitivt och känslomässigt förhållande till skogen. Idag har skogen förpassats till en produktionsplats för massaved, vindkraftverk, man plockar svamp och bär där och kanske är den ibland den plats där nutidsmänniskan söker sin gud eller själ i stället för att gå till kyrkan. Skogen idag är inte samma plats, inte samma viktiga bakgrund för människan som tidigare. Och den känslomässiga bindningen är inte heller lika stor. Idag kan få människor namnge träden, buskarna, blommorna och djuren. Det säger något om vår tid i internets epok.

Att leva direkt i naturen, inte åtskilda som vi, är också att bida sin tid. Lennart Plahn hämtade sina ämnen ur skogen. Såg sina figurer och skapelser i grenar, trädstycken och rötter. Mindre ämnen kunde han ta med sig från sina vandringar i skogen medan de större och tyngre fick vänta till vintern då de med hjälp av släden var enklare att få hem. Och också att ”bättra” på ett ämne genom att knyta upp, vrida, böja till det och invänta att naturen skötte resten. Att vänta. Tills det var färdigböjt och själva skapandet tog vid. Att förlösa fram konstverket efter naturens förutsättningar.

Omkring sin skogsstuga förädlade han skogen. Omkring de röda rhododendronbuskarna som nu växer högt och vilt, växte sakta hans sagovärld fram. Lennarts kontakt med djuren var omvittnad; den tama grävlingen, törnskatan och staren som plockade brödsmulor ur hans mun liksom de små aborrarna i dammen som åt ur hans hand.

Den arapapegoja vars stjärtfjädrar så småningom infogades i hans verk ”Bergakungen” var hans sällskap i den norrländska skogen under en tid. Lennart var i sin ”andra” skapande värld.

Och förmodligen fick Lennart visioner och idéer direkt från skogens varelser. Han kunde exempelvis berätta om den vidunderliga synen när de gula och vackra citronfjärilarna lockades till hans stugas tibastbuske som blommade med sina rosaröda blommor från naken kvist tidigt under våren. Det måste ha varit en fantastisk syn att se fjärilarna kretsa kring de röda blommorna i den beigt färglösa våren. Ett starkt intryck gjorde det. Utifrån den synen skapade han 180 tropiska fjärilar i björk som formades med kniv och järn och mönstrades med brännjärn uppvärmt på vedspis och kamin. Alla olika och inte en i samma mönster. Det var som om tiden stannade och visionen tog vid.

Samlingen

När Lennart Plahns krafter sinade mot slutet av sitt liv, överlämnade han sin samling av skulpturer och skapelser i Söderhamns Naturskyddsförenings vård. Och ett löfte gavs att samlingen inte skulle skingras.

Därför finns de här samlade. En unik skatt av en unik människa i södra Norrland. En samling som kan berätta om förhållandet mellan skogen och människan, och om oss själva. Det vi kan göra är att förhålla oss till samlingen, att låta den vara intakt för framtiden, för dem som kommer efter oss. Och att göra den synlig.

Lennarts paradis i skogen bidar sin tid. Och skogen tar långsamt tillbaka vad Lennart skapade, bit för bit, för varje vinter som går sker en återgång till ursprunget som Lennart kom till för första gången på sent trettiotal.

Kanske skulle Lennart tycka det var bra att allt går tillbaka till skogen. Kanske skulle hans dröm bevaras för framtiden och likt brevbäraren Chevals skapelse kunna locka tusentals människor till ett av Sveriges säregnaste konstverk, skapat genom tusentals timmar, oändliga dagar och så många år av ett liv.

Jöran Österman, konstnär

Var slutar verkligheten och var börjar konsten? Eller – i Lennart Plahns fall – var går naturen över till att bli kultur? Med många andra naiver delar han vurmen för det vackra och för det gränslösa. Allting ska bli vackert, till och med fågelholkarna, som ibland liknar ryska timmerkyrkor i miniatyr eller får tak som Hälsinglands klockstaplar. Allting skulle bli vackert, då spelade de enskilda föremålen inte så stor roll. Verket var alltid helheten. Och hans uttrycksfullhet och fantasi är omfattande, överallt ser han möjligheter.

Ibland kallar man hans naturvuxna och påbättrande stil för ”naturlyrisk” och det fångar någonting väsentligt. Lennart Plahn såg naturens uttrycksfullhet och förde den i rätt riktning. På så sätt blev en krokvuxen gren en orm, en giraffhals, ett fågelhuvud. Naturen fick hjälpas på traven ibland, om man knöt en knut på en späd gren växte den till sig och blev en förvedad knut, användbar i det skapade. Ibland behövdes så lite, knosorna på en trädstam vill ju gärna komma ut som små trollansikten, skaparen hjälpte bara skapelsen lite på traven. Så blev de trollansikten. Och den ovanligt täta granen har kvistar som blir till striphåret hos ett större troll, det behövs så lite ifall man har synen.

Gränsen mellan konst och natur, som ofta orsakar vånda inom den mer skolade konsten, existerade inte för Lennart Plahn. Inte heller gränsen mellan konstnären och hans verk var något problem. Han ingick som en självklar del av den plats han skapat vid Norrbränningen. Ingick i huset, dammen, bäcken, smälte in bland stammarna där han redan smält in sina egna intryck och bilder, berättade om sig själv och sin skapelse för den som ville lyssna. I detta liknar han många andra naiver.

Allt var en helhet, verket var allt som var fallet. Men med tiden förvandlar sig nu allt till natur igen. Tjädertuppen som föddes ur en ovanligt vriden tall får mossa på ryggen, näbben spricker och multnar, klorna förenar sig med marken, fågeln med skogen. Och sagohuset ute i dammen blir mer och mer likt en mossbelupen klippa. Installationen avvecklar sig.

Hur var det, tolkade Lennart Plahn någonting? Gjorde han verkligheten tydligare, vårt medvetande klarare? Eller lyste han bara upp den ofrånkomliga naturen lite extra, för en stund, en generation eller två. Innan den nu återgår till sin uråldrighet, sina livscykler, till allt det som inte bryr sig värst om människan. Som han lyckades få naturen att göra, upptäcka oss, samtala om allt växande, om att vi också är del. Hjälpte han naturen till insikt om vår existens, om att vi kunde finnas till i en tillfällig samexistens, där vi släpptes in utan att föröda, förstöra, förgöra? Som ett trollansikte på granstammen, med en självklar och stum replik ut över bäckens sorl och tystnaden.

Jan-Olov Nyström, frilansskribent